man ska inte sparka på den som ligger ner, men nu känns det som att det är just vad som händer mig. mer och mer som rasar omkring mig, orkar inte ens tänka tanken på hur jag ska orka gå. det känns som att jag ska gå sönder för varje steg jag tar, förstår inte vad felet är. orkar verkligen inte längre, fan vilken piss dag det här är.

idag är ännu en av de dagarna som får mig att längta bort, längta till new york. eller att lägga mig i fosterställning och gråta. Idag kände jag att jag inte orkade med, bröt ihop gång på gång. Förstår inte vad som händer med mig, och när inte jag förstår hur ska jag då kunna förvänta mig att andra ska förstå?